Kryptering- grundstenen för säker kommunikation

I lördags firade jag och Rickard ett helt år som man och hustru.
Hur vi skulle uppmärksamma detta var en svår nöt att knäcka.
En romantisk weekend någonstans kanske?
Valde mellan Barcelona och.... Luleå.
Det blev det senare.

Den 8e oktober 2010 kl 22.00 svensk tid vigdes vi på Negrils långa sandstrand på Jamaica.
Till tonerna av Bob Marley framför en präst, inte mer än en tvärhand hög, lovade vi varandra evig trohet.
Och säkert en massa annat bra som ingen av oss uppfattade riktigt.
Vi var som två papegojor.
Försökte efter bästa förmåga upprepa det prästen sa med sin distinkta jamaicanska brytning att vi aldrig gavs chansen att reflektera över ordens betydelse.
Det var inte förrän vi kommit hem och läst i äktenskapsbalken som poletten ramlade ner.


2 § Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för den makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs. 

- VA? Har vi försörjningsplikt också?

Och det där med personliga behov går ju att tolka lite hur som helst.
Har till exempel upptäckt att mina behov är långt fler och långt dyrare än Rickards av någon märklig anledning.

Hursomhelst...

Har i alla fall funderat lite på det här med bemärkelsedagar.
Det känns helt fantastiskt att vi varit gifta i ett år, MEN i jämförelse med att vi dessförinnan varit ett par i över sju år känns ju onekligen mer beundransvärt.
Därför känns det lite grann som ett nerköp.

I alla fall tills jag insåg att nu kommer ju våra årsdagar att förses med vedertagna etiketter.
 I vårt fall har vi nått upp till det icke så prestigefulla bomullsbröllopet.
Om ett år det lika menlösa pappersbröllopet, tätt följt av läder, frukt och trä.
Inte förrän vi hållit ihop i 10 år har vi något måttligt att briljera med för omvärlden.
Då har vi stigit i graderna till tenn.
Inte för att jag är särskilt förtjust i tenn.
Tenn får mig att tänka på uråldriga tandaskar och speldosor som man får när man döps, för att sedan stå och damma i ett gammalt vitrinskåp alldeles för länge innan man packar ner dem i en banankartong på vinden.
Men jag tänker ändå att tenn är ett hyfsat hållbart material jämfört med dess nio föregångare.
Och så trodde jag att jag knäckt koden.
Att man år efter år steg i graderna av oförstörbart material, som en symbolik för äktenskapets starka band.
Detta skulle ju föranleda att man skall sluta sina dagar på toppen med den starkaste materian av dem alla;

- Diamant.
Men icket.

Brons kommer till exempel efter både guld och rubinbröllop, och plywood efter stål, silver och masonit.
Vad är logiken i det???
Jag blir inte klok på detta "system".
Vem har bestämt denna helt obegripliga turordning?
Det känns som en krypterad kod för något.
Kryptering sägs vara grundstenen för säker kommunikation.
Så vafan är det man försöker förmedla?

Försök själva om ni kan!!

Jag går och lägger mig nu....

1	Bomullsbröllop
2	Pappersbröllop
3	Läderbröllop
4	Fruktbröllop
5	Träbröllop
6	Sockerbröllop
7	Yllebröllop
8	Gummibröllop
9	Linnebröllop
10	Tennbröllop
11	Stålbröllop
12	Sidenbröllop
13	Spetsbröllop
14	Elfenbensbröllop
15	Kristallbröllop
16	Fjäderbröllop
17	Silkesbröllop
18	Satinbröllop
19	Gallonbröllop
20	Porslinsbröllop
21	Nylonbröllop
22	Jultebröllop
23	Hampabröllop
24	Sammetsbröllop
25	Silverbröllop
26	Korkbröllop
27	Balsabröllop
28	Masonitbröllop
29	Plywoodbröllop
30	Pärlbröllop
31	Mahognybröllop
32	Granitbröllop
33	Gnejsbröllop
34	Skifferbröllop
35	Korallbröllop
36	Marmorbröllop
37	Tegelbröllop
38	Cementbröllop
39	Grafitbröllop
40	Rubinbröllop
41	Keramikbröllop
42	Mässingsbröllop
43	Plåtbröllop
44	Nickelbröllop
45	Safirbröllop
46	Blybröllop
47	Kvicksilverbröllop
48	Zinkbröllop
49	Aluminiumbröllop
50	Guldbröllop
51	Krombröllop
52	Bronsbröllop
53	Kopparbröllop
54	Platinabröllop
55	Smaragdbröllop
56	Volframbröllop
57	Manganbröllop
58	Bärnstensbröllop
59	Akvamarinbröllop
60	Diamantbröllop
61	Glasbröllop
62	Topasbröllop
63	Jadebröllop
64	Emaljbröllop
65	Krondiamantbröllop
66	Uranbröllop
67	Opalbröllop
68	Granatbröllop
69	Briljantbröllop
70	Järnbröllop
75	Atombröllop
80	Platinabröllop

En annan sida....

För exakt ett år sen...

American breakfas med utsikt över Miami city. (Bara de flottiga pannkakorna som saknades)

365 dagar senare...
En snabb filtallrik vid diskbänken.

För exakt ett år sen....

Hänger i hotellobbyn i Negril och njuter av en välkomstdrink

365 dagar senare...

Regnet ÖSER ner.
Svänger upp på Campus och måste kryssa mellan vattenpölarna där jag småspringer fram mot entrén.
Har svårt att orientera mig då glasögonen immat igen av den fuktiga luften.
Klampar in i föreläsningssalen, uppenbart försenad, med ett förvirrat beteendemönster.
Hittar en ledig stol och klämmer mig in.
Det bjuds på rivigt kommunkaffe och en ostfralla.

För exakt ett år sen...

Chillaxar i en hängmatta på stranden

365 dagar senare...

Slänger mig i den på tok för korta vardagsrumssoffan och försöker inta en position där även benen får plats.
Får kramp av att ligga i fosterställning och ger upp.

Dagens höjdpunkt: Middag med favoritkollegorna!

Å andra sidan...

För precis ett år sedan...

Roar oss själva på ett plan någonstans över Atlanten

Kopplar av i tropisk värme vid hotellpoolen i Miami

365 dagar senare vaknar jag i ett kompakt mörker.
Öppnar ögonen.
Fortfarande mörkt.
07.15 kliver jag ut genom dörren i bitande kyla.
Startar bilen 07.16
Ishinna på vindrutan.
Måste SKRAPA!
Hittar ingen skrapa.
Måste använda CD fodral till gammal hip-hop skiva.
Överväger om fodralet kan bli förstört av den kraftiga friktionen.
Inser att jag håller på att bli försenad.
Skrapar rutjäveln med nakna fingrar.
Skruvar upp värmen på max och kikar ut genom öppen glugg längs fram.
Svänger ut från parkeringen med livet som insats.
50 själsdödande minuter på vägen.
Ser ett rävkadaver i dikeskanten.
Blir äcklad och rörd på samma gång.


Höjdpunkten på dagen:
Genomgår utbildning i Skellefteå som ska ge bättre självkännedom om mig själv som ledare.
Kommer på mig själv med att tänka att jag nog är fulländad trots allt....
Hittar dessutom ett tuggummi längs ner i väskan jag inte visste att jag hade.
EUREKA!?

Illustrerad galenskap

Den 8 juli gick jag på semester.
Detta firades med en tur in till staan där jag halvt medvetslös satt och glodde på en parkbänk framför en fallossymbol av sten.
Jag var sjuk. Döende. Förkyld.
Jag hade ett mission, ett mål: hitta BH som kan ge en falsk och därmed smickrande figur.
Det vankades bröllop dagen därpå och jag skulle se fantastisk ut.
Mission failed.
Åkte hem med hårspray och nagellack.

Dagen efter var jag fortfarande förkyld men lyckades tämja symptomen med alvedon, nezeril och bisolvon.
Innan avfärd mot Ånäset lyckades jag dessutom spilla hudkräm på klänningen (eller kläddigen, som man säger när man är täppt i näsan).
Fläcken gick naturligtvis inte bort heller.
Men om jag vred på klänningstyget lite grann och höll ihop armarna så skulle det nog inte synas....

 

Looking faaab!!!!

Det var en helt fantastisk vigsel.
Jag och Sofie grät ljudligt och snöt oss om vartannat.
Inte så sofistikerat kanske, men vad gör man?

Helgen därpå bar det av mot Umeå.
Världens bästa syster (som hon snabbt påpekade att hon var) skulle uppfylla en av mina stora drömmar:
- Att få gnida mig mot en Volvo P1800.
Ägaren till bilen var hennes granne som, när han fick höra talas om min något udda önskan, glatt körde ut bilen ur garaget och lät mig både stryka och pussa den nypolerade motorhuven.
Jag gjorde även klart för honom ganska snabbt att  när bilderna publiceras på facebook skulle jag hävda att den var min.
Det gick han med på.

Ca 45 minuter senare befinner jag mig på väg 363 i 110 knyck. Euforisk över min egen bedrift är jag endast en hårsmån från att
krocka biljäveln också. Men det är en annan historia.








Ett par dagar senare ringer Sofie, redan trött på en stillsam semester och undrar om vi inte ska hitta på nåt.
Jag föreslår väl en lunch eller nåt i den stilen.
Hon föreslår en roadtrip till Stockholm.
Lät ju onekligen lite mer spännande.
Så vi tog vår lilla Toyota och gasade iväg.
Jag var trött redan i Nordmaling och föreslog förarbyte.
Sofie körde resten....
Hade redan på förväg gjort upp våra ansvarsområden där jag skulle agera kartläsare.
Jag förklarade hur jag på samtliga orienteringslektioner suttit på en sten och käkat pringles och överlämnat själva orienteringsbiten till någon annan.
Föreslog att jag kunde vara DJ istället.
Sofie insisterade på att jag trots allt skulle guida oss rätt med hjälp av en utförlig vägbeskrivning, tillhandahållen av hennes syster via sms.
Vi körde fel.
Så in åt helvete fel.
Tog oss till Solna och stannade där tills hennes syster kunde komma till undsättning.

Vi står bakom nånting nån stans typ i centrum. KOM!

Väl där hann vi både insupa Stockholms nattliv.......

och Stockholms kulturliv....

Fängslad av forna kungars liv och leverne...

Stockholms baksida

... och säker många andras baksidor som också vistats här inne!

Och sist men inte minst hann vi få ta del av det absolut bästa med Stockholm.... KÄNDISAR!

Jag, Sofie och "tofs-tanten"

Vi (läs: Sofie) fick syn på henne när hon och hennes "crew" klev ut rakt framför oss på gågatan mitt i stan.
Vi följde såklart efter med kameran redo som en riktig turist bör.
Jag fotograferade henne i smyg men lyckades bara fånga hennes rumpa på bild.
Kvinnan är minst 2.20 lång!!
Tänkte att jag möjligtvis kunde skicka in fotot till nån skvallerblaska.
Funderade på rubriksättningen och en eventuell kompensation.
På Hötorget stannade hon och lät sig fotograferas med tanter och småtjejer i 13-års åldern.
Sofie taggade till.
Det lyste i hennes blick.
Hon ville också....
Kände mig som nöjd med rump-bilden och stretade emot.
Jag gav uppenbarligen med mig tillslut.
Kände mig obekväm och fattade ett krampaktigt tag i min handväska.
Sofie torkade bort eventuella matrester runt munnen och gjorde sig redo.
Jag försökte mig på ett leende och tog ett hårdare tag i väskrämmen.
Efteråt spekulerade vi kring huruvida bilden på oss tillsammans med Maria Montazami skulle komma att pryda HäntExtras mittuppslag.
Vi skrattade gott åt vår egen paranoia.

En vecka senare dyker bilden upp i Expressens nöjesbilaga med rubriken: "Maria möter fansen".


Ironin har inga gränser.... tydligen.

Börja om från början, börja om på nytt...

Jag har haft semester, och bloggen likaså.
Fast detta har ju i och för siiig inget direkt samband eftersom min senaste uppdatering gjordes i juni.
Jobbar man kommunalt har man i och för siiiig semester från maj till september eftersom man så snart valborgsmässoafton är avklarad börjar skjuta på saker till "efter semestern".
När man sedan återkommer i augusti så menar alla att vi ska "ta det när alla kommit TILLBAKA från semestern", helst också ge samtliga en startsträcka på sisådär fem veckor...
Men nog om det, vill inte att fördomarna mot "kommunalare" (som är en kategori människor jag numera tillhör) ska införlivas.

Jag kommer att ge en gedigen redovisning av sommaren inom kort. För som vanligt misstänker jag att alla mina tre anhängare sitter som på nålar och undrar va jag riktigt har haft för mig under mina fyra korta, men naggande goda, semesterveckor i juli.

Men som en liten preview kan jag med stolthet säga att jag lyckades inrymma precis allt jag hade planerat på min semesterlista.

1. Gå på bröllop där jag på intet sätt är involverad själv.
2. Roadtrip nån stans bra, med vettig mat.
3. Gå på uteservering med Madde när det är jättebra väder
4. Måla köksmöblerna nån dag då det är jättedåligt väder
5. Ligga ute i solen och lyssna på ljudbok i flera timmar
6. Sova mer än nödvändigt
7. Äta smörgåsar med gustafskorv (Semestern tog slut fortare än korven, så jag frös in resten)
8. Göra absolut ingenting utan dåligt samvete

Nu när ekorrhjulet snurrar på som vanligt känns sommaren otroligt avlägsen och man sitter redan och räknar ner dagarna till jul.
Men under tiden passar jag på att påminna mig själv om att även hösten kan ha sina ljusglimtar.

Därför bjuder jag på en liten blast from höstar in the past som man brukar säga:

På hösten kan man ÄNTLIGEN använda HellyHansen utan att va konstig på nåt sätt

Man kan sitta och mysa framför en öppen eld

Och man kan enkelt trotsa snålblåsten och ändå avnjuta festligheter på altanen genom att spika fast partytältet i stugfarstun

Instinkt före insikt nummer 2

Nu ska det tydligen vara sommar, trots att ingen suttit fart (säger man så?).
Ännu en högtid med fåniga ritualer har passerat, dock obemärkt denna gång.
Jag slapp både snapsvisor, sill-lunch och nubbe (vi äter nämligen EXAKT samma sak vid varje högtid om ingen märkt det).
Jag undkom även dans kring midsommarstång och myggbitna smalben.
Däremot packade jag med mig den blommiga klänningen som jag bestämt mig för att lämna hemma, men även jag är rätt ny i min högtidsvägran.
Monkey see, monkey do.... helt enkelt.

Den sedvanliga grillmiddan är det enda jag inte ruckar på.
André stod plikttroget ute på altanen, böjd under ett paraply och grillade så att fönsterrutorna immade.

På lördagen sken solen igen, precis som jag föreställt mig att det skulle.
Efter att ha räknat ner dagarna i kalendern sedan i början av april var så dagen C kommen.
C som i Chicago frosseri!
Jag och Rebecca fullkomligt kastade oss in i bilen, tog farväl av makar, hundar och barn, vred om nyckeln i tändningslåset och satte plattan i botten.
Väl framme i Piteå fick vi en strukturerad genomgång av husvagnens alla funktioner med Rebeccas mamma som noggrann inspektör.
Bland annat ville hon försäkra sig om att vi kände till alla reglage och kunde stänga fönstren ordentligt med en s.k. "svepande rörelse".
Svetten lackade i pannan.
Kändes som ett IQ test som jag höll på att bomma.

När föräldrarna var utom synhåll kastade vi in packningen, släpade ut stolarna i solen, stoppade en iskall.. eller nja.. snarare halvljummen Pripps Blå i den behändiga dryckeshållaren i sidan och slängde upp fötterna på det lilla fotstödet (som även kunde förvandlas till ett serveringsbord enligt Gunnel).

Utan någon som helst tidsuppfattning kan jag inte ange några exakta klockslag, men någon gång under kvällen fick vi även besök av Sofie som var sugen på lite förtältshäng.
Förtältet låg kvar hemma i Umeå, men en väl tilltagen markis med tillhörande plastmatta dög gott och väl.
Trots två månader av bearbetning vek hon sig inte för grupptrycket.
(Om man nu kan kalla EN persons tjat för grupptryck?)
Hade till och med tvingat henne att "fist-bumpa" på att hon skulle följa på, enligt mig, årets största musikaliska händelse.
("Fist-bumpa" är detsamma som att "tumma", fast aningen coolare).
Men när det väl kom till kritan valde hon ändå att inte stå framme vid scenen och sjunga med till "inspiration" med mig.
Märkligt.

Sagt och gjort. Inte långt efter konsertens början stod jag mycket riktigt läääängst fram och trängdes bland medelålders strandraggare och svajade med händerna fram och tillbaka.
Letade febrilt efter någon i min egen ålder bland publiken, men det enda jag såg var gråa hjässor och gubbkepsar.
Sket i det.

När spelningen var över och folkmassan skingrat sig insåg vi var alla i vår egen målgrupp befunnit sig under tiden - i baren.
Det spelades reggaemusik av en DJ i rastafari-hatt.
Självklart taggade jag till!
Frågade lite smådrygt om han varit på Jamaica.
Det hade han tydligen.
Han ljög förstås.
Det såg jag.

Vi var några stycken som samlades runt högtalaren.
Tror att vi dansade men jag är inte riktigt säker.
Plötsligt sliter någon tag i mig och börjar snurra.
Som en drill-pinne kastar han mig runt i luften.
Hade möjligen varit roligt, om han kommit ihåg att ta emot mig ordentligt det vill säga.
Stukar foten.
Festen är över...
Blir omplåstrad av Röda korset och hemkörd i någon form av jourbil.
Gratis taxi är ju aldrig fel.

Söndagsmorgonen tillbringades ömsom i och bakom husvagnen, ömsom i skuggan med hörselkåpor.
Två saker slog mig:

1. Jag är minst 10 år för gammal för att spendera kvällen som jag gjorde
2. Jag är minst 20 år för UNG för att gilla Chicago
3. Och om punkt nr.2 stämmer, kanske det trots allt inte är särskilt coolt att digga Chicago?
4. Jag är definitivt minst 12 år för gammal för att slänga mig med ord som; "coolt" och "digga"

Trots att jag nu kommit till insikt om detta, kom den återigen långt efter instinkten.

Instinkt före Insikt

Helt otippat satt jag kvar på jobbet långt efter alla andra hade gått.
Och med alla andra menar jag förstås Malin och Sofie.
Lampor släcktes och en obehaglig tystnad spred sig genom korridoren.
Klockan hade slagit 16.00...
Chefen satt fortfarande kvar.
Det var riskfyllt att stanna kvar, det visste jag.
Men jag måste dryga ut flexklockan för att kunna unna mig lite välbehövlig ledighet innan semestern.
Hörde hur det började röra på sig inne på Lasses kontor.
PANIK!
Åt helvete med flexklockan.
Jag tar kompledigt i stället!
Tog så stora kliv ner för trappen att jag nästan gick ner i spagat.
Men trots min iver hann jag ändå rycka med mig salladsskålen ur kylen, storlek större.
Malin hade beställt lunch från en cateringfirma som var känd för sina generösa portioner.
Men efter att sammanlagt femton personer festat loss på salladsskålen fanns ändå rester kvar att mätta ett mindre u-land.
Hade tänkt sleva över lite grann i en lunchlåda....
Så blev det inte.

När jag kom hem ställde satte jag mig bekvämt vid köksbordet, böjde mig över skålen och suckade djupt.
Tog ett stadigt grepp om salladssleven och började skotta.
Bara 13 portioner kvar nu.
Tror att Rickard får resten.
Fick lov att omorganisera hela kylskåpet, flytta hyllor och bruka våld för att skålen skulle få plats.
Kanske inte så genomtänkt, men jag är sällan rationell när det står mat på spel.
Instinkt går före Insikt.
Punkt.

Healthy caring fascist

Sakta men säkert klättrar man upp för karriärstegen.
Idag blev jag ombedd att åta mig ansvaret som friskvårdsombud.
Detta innebär helt nya arbetsuppgifter, bland annat ska jag ansvara för att byta ut den lilla friskvårdslappen på anslagstavlan en gång i månaden.
Ett viktigt och ärofyllt uppdrag med andra ord.
Men paragrafryttare som man är nöjde jag mig inte med detta.
Jag insåg att denna nya titel per automatik borde innebära någon form av maktutövning.
Tyvärr inte.
Jag skall endast inspirera och motivera mina kollegor till friskvård.
Löjligt!
Är det mig som friskvårdsombud de vill ha, kommer de få the healthy caring fascist på köpet!

Healthy (frisk) Caring (vårdande) fascist

Jag är medveten om att grammatiken inte är helt korrekt här, men det skiter jag i.
Jag är friskvårdsombud för helvete!
Och en vacker dag kommer den titeln att innebära någon form av auktoritet, det är jag helt säker på!

Varför ett CV när man har en livmoder?

Just hemkommen efter en heldag i jämställdhetens tecken.

Min nya Idol heter Gertrud Åström, fastän jag gärna kallar henne för Gudrun i olika sammanhang.

Utan fusklapp kan hon rabbla årtal då olika politiska reformer gick igenom, paragrafstycken och rena citat.

Jag som knappt minns vad jag gjorde i förrgår är såklart utom mig av beundran!

Hon är en rockstjärna i ny tappning!

Kvinnor tjänar i snitt 8% mindre än män.

Låter kanske inte som något att bråka över?

Men i rena pengar handlar det om MINST TRE MILJONER KRONOR under ett yrkesverksamt liv.

För den summan kan man köpa 6 hyfsat flotta villor i Norsjö.

Men förutom att det då rent teoretiskt är billigare att anställa en kvinna så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till vid rekryteringstillfället: Kvinnor kan föda barn!

Gertrud höll upp ett utdrag av den demografiska kurvan för Norsjö kommun och pekade på ett stort glapp under kategorin kvinnor i åldrarna 20-35 år, dvs. den ålder då flest kvinnor skaffar alla barn!

Intressant!

Det mest strategiska är alltså att rekrytera unga kvinnor i fertil ålder och erbjuda dem fast jobb snabbt som tusan så att de kan börja producera ungar.

Såg mig omkring i salen och upptäckte att vi endast var tre som ansågs tillhöra den kategorin.

Jag log och kände mig som en guldkalv.

Där satt jag, med möjligtvis hela Norsjös framtid i min livmoder.

Kände att detta absolut kommer användas i nästa lönesamtal.

Om jag inte får bättre arbetsvillkor tar jag min livmoder och går!

Kände att min strävan att späka på CV:t med en massa arbetslivserfarenhet sjönk drastiskt.

Det enda jag behöver skriva i min ansökan är att jag är en fertil kvinna mellan 20-35 och att jag kan tänka mig att föda 2.3 barn (vilket tydligen är idealet för Sveriges fortsatta befolkningsutveckling) i deras kommun, mot att jag får en tokhög lön.

Jag sitter bokstavligen och ruvar på tusentals(?) små guldägg!!!

Borta är inte ens bra nu för tiden....

I tisdags morse bar det av mot den kungliga hufvudstaden.

Trots att veckan dessförinnan hade varit både blåsig och kall stod jag och frös ute på parkeringen, iklädd shorts när Malin kom och hämtade upp mig.

Hade hört att det var varmt i söder och klädde mig därefter.

Det var dock INTE varmt i Stockholm!

När det blev dags att checka in bagaget på Skellefteå flygplats blev Malin lite fundersam.

Man kan inte bära med sig vad som helst ombord va?

Mannen bakom disken undrade vad detta "vad som helst" kunde vara.

- Åkerbärssylt, en västerbottensost och torkat renkött.

Mannen såg fundersam ut.

- Vi kan inte leva utan vår ost och torkat renkött, gav jag som svar på hans funderingar.

Osten och det torkade köttet fick vi bära med oss men  åkerbärssylten fick vi allt lov att checka in. Bäst att ta det säkra före det osäkra, vem vet vilken biologisk krigsföring som kan ta sin början i en liten syltburk.

Med hjälp av ännu en helt fantastisk applikation i Malins smartphone kunde vi enkelt navigera oss till hotellet, som förvisso låg mitt i stan.

 

Man kan ta tjejerna ur Norrland, men inte Norrland ur tjejerna

Efter att ha packat in Petters present i minibaren tog vi en promenad runt stan, fortfarande iförd shorts då jag glömt långbyxorna hemma. 

Att "packa lätt" är alltså inte att rekommendera!

kl 17 började utställningen på Beckmans, och trots att vi haft flera timmar till vårt förfogande var vi ändå sena.

Hoppade därför in i en taxi som stod alldeles utanför och väntade.

Men inte på oss uppenbarligen eftersom chauffören bad oss ta en annan taxi istället!!

Tydligen ansåg han inte att sträckan var tillräckligt lång för att han skulle göra sig mödan att trycka på gaspedalen.

Jag sa inte ett ord utan klev helt sonika ut ur bilen och började gå.

Lite mesigt kan man tycka.

Men jag vill ändå poängtera att jag suckade ljudligt när jag klev ur, samt att jag smällde igen bildörren extra hårt. 

Passiv aggressivitet kallas det.

Jag tror att budskapet gick fram i alla fall.

Kom fram till utställningen ett par minuter efter 17.

Kände oss vilsna och aningen malplacerade bland alla estetiska människor.

Hur klär man sig när man ska på vernissage?

Kan fortfarande inte ge svar på det, men rött läppstift och tjocka, markerade ögonbryn var ett genomgående tema som jag önskat att vi haft kännedom om innan.

Hittade så småningom Petter.

Han stod kanske inte EXAKT såhär när vi hittade honom.... men nästan...

Trots att vi följde honom på nära håll under hans fyra veckor i Norsjö var det ändå helt fantastiskt att få se det slutgiltiga resultatet.

Det kom no å bli nåt av den där pojken!

Dagen därpå fick vi en guidad vip-tur runt själva skolan och fick ta del av arbetet bakom kulisserna.

Inte riktigt så glamouröst som man skulle kunna tro....

Vill inte skicka fel budskap till alla ungdomar där ute som fortfarande är tveksamma till högskolestudier. Riktigt så HÄR kul har man INTE! 

Men öl och skräpmat kanske är en förutsättning för kreativitet?

Undra hur många öl som krävdes för att komma fram till det här?

Efter lunchen och den guidade turen var det så dags att bege sig hem mot norrland igen. Men det kändes inte sorgligt på något sätt.

"Borta bra men hemma bäst" är förvisso sant, men just den här gången kände jag inte ens att borta var bra.

26 spänn för en halvliters cola, armbågar i ryggen när man står på fel sida i rulltrappan, otrevliga expediter och taxichaufförer som nekar en kund är bara några exempel på varför Stockholm och jag inte kommer överens.

Jag trodde att skjutsa människor mot betalning liksom var själva konceptet med Taxi??

Stockholm duger just så pass att semestra i längre....Tvi!

Nä, det känns med andra ord bra att få lite distans till det hela.

Ser dock fram emot min och Rickards roadtrip dit nästa vecka.

Ses på torsdag stockholm!

The best of vecka tjugi,... del... två?

Är trött, grinig och rufsig i håret.

Suktar efter choklad.

Eller vadsomhelst i pitabröd egentligen.

Kvinnliga läsare fattar vad det är frågan om.

Tänker trots att det bär mig emot (är nämligen fysiskt och psykiskt oduglig ca 5-6 dagar framöver) ändå summera the highlights av denna vecka så långt.

Måndagen började som måndagar gör oftast.

Som piss på moset regnade det dessutom...

Men lika otippat som att Erik Saade skulle komma bland topp tre i ESC, fick jag en bröllopsinbjudan. Ba sådär!

Gjorde glädjedans och segertecken (fråga mig inte om varför.... att göra segertecken är ju sååå 1993)

Idag hade jag inget annat val än att inhandla lunch på Konsum (kocken hade egna lunchplaner).

Hungrig, stressad och irriterad som man var, hade någon högre makt bestämt sig för att testa mitt tålamod ytterligare.

Ulla bakom kassan och en gråhårig tant, inte mer än en tvärhand hög, framför mig i kön gav mig dåliga vibbar.

Mycket riktig.

Tanten skulle betala med kort.

Hon skulle dessutom göra ett kontantuttag.

Så långt, helt ok.

Problemet var bara att detta kommer hon på EFTER det att betalningen var genomförd.

Måste alltså börja om från början.

Hon drar kortet en gång.

Hon drar kortet två gånger.

Sakta går det.

Hon drar kortet tre gånger.

Förstår inte vad hon gör för fel.

Drar kortet fyra gånger.

Nu börjar t.o.m. Ulla (känd för att vara den långsammaste människan i Västerbotten) att reagera.

Hon ber tanten dra kortet aningen snabbare.

Tanten drar kortet.... aningen snabbare.

Upprepar, knappt hörbart för det mänskliga örat, att hon ska dra kortet snabbare.

Tanten drar kortet igen.

Nu börjar Stig-Lennart, som med händerna fulla med korvbröd och två burkar bullens, att reagera.

"Du köm ju å ha nött opp korte innan de hä jer över"

Tanten reagerar inte.

Jag kväver ett gapskratt i armvecket.

Ulla uppmanar henne att dra kortet, nu för SJUNDE gången.

Tanten drar kortet och det fungerar.

EUREKA!!

Funderade kring detta runt lunchbordet.

Tanter borde förbjudas använda betalkort.

Tanter borde även förbjudas att använda kontanter.

Envisas man med att ljudligt räkna småpengarna i handflatan, i myntfacket eller på rullbandet har man förbrukat sin rätt anser jag.

Best of vecka arton, nitton och tjugi

Moi moi mukkulat! 

När det är nyhetstorka på redaktionen brukar man fylla ut tidningen genom att lista antingen de dyraste villorna i ditt område eller vilka chefer som tjänar bäst i din kommun.

När det är nyhetstorka i livet brukar jag fylla ut min blogg med värdelöst filosoferande.

Det slipper ni idag.

Istället bjuder jag på en s.k "best of..." där jag med bilder och text återger brottsstycken ur mitt fantastiska liv.

Vecka arton 

avslutades med festligheter i kronans gårdslokal.

Självaste teknikchefen hade bjudit in samtlig personal med epost att äta hemlagad indisk mat.

Ett ypperligt tillfälle att lära känna sina kollegor under avslappnade och icke formella omständigheter.

Trodde vi.

När så den formella inbjudan kom var hela kvällen planerad till punkt och pricka.

Minglet var schemalagt till 18.15 då förrätten skulle serveras.

Trodde även att det mest ångestfyllda momentet för kvällen skulle vara bordsplaceringen, men när jag sedan fick syn på sånghäftena ville jag fejka en stroke, ringa ambulansen och be den släppa av mig i kurvan.

Men med mental kraft lyckades jag sätta eld på fanskapet...

Dessvärre lyckades Sune stoppa branden genom att dränka den i öl....

Vecka nitton

Inleddes med en resa till Lycksele och djurparken.

Fick klappa en älg om jag ville, men avstod.

Veckan fortsatte med en resa till Umeå där ett besök med den kände författarens familj stod på agendan och avslutades med en konferens i Arvidsjaur.

Är det de här som kallas oceanview?

 

 

Vecka tjugi

Spenderade hela 50 minuter i pingstkyrkans cafeteria för att ta del av vad man kallade för "En föreställning för eftertanke"  då folkdanslaget med dans och teater illustrerade innebörden av ett gott värdskap.

En liten gumma bakom en keybord, två russin med fiol och en fossil med dragspel.

Kan det bli annat än succé!?

Det går inte att vara romantisk och äta burritos samtidigt

Bara att konstatera: Jag är förkyld!

Tror också att jag fått den manliga varianten, för jag känner ett starkt behov av att beklaga mig.

Skulle helst av allt vilja krypa ihop till en liten, snorig boll å ba va ifred!!

Förutom när jag är hungrig, törstig, frusen eller bara allmänt lat.

Då vill jag ha uppassning!

Trots denna misär klev jag minsann upp i ottan och åkte på konferens i Lycksele. 

Höll på att köra av vägen två gånger.

När jag blir förkyld försvinner nämligen min förmåga att göra mer än en sak samtidigt.

Kan alltså INTE sätta på sätesvärmaren och ratta samtidigt.

Eller titta till höger utan att bilen följer med.

Dagen var drygt 6 timmar för lång.

Men på plus sidan kan nämnas att jag trots allt blev både inspirerad och fascinerad. 

... och mätt! 

Fick också testa min kreativa förmåga.

Eftermiddagen ägnades åt projektidé verkstad där vi, indelade i grupper, tillsammans fick i uppdrag att kläcka nya idéer till framtida projekt utifrån vissa teman.

I vår grupp utgick vi ifrån ledorden; regional samverkan, demografiska utmaningar, mat och musik.

Än så länge lovande.

De kreativa tankarna sprudlade åt alla håll.

Någon nämnde matlagning och musik i symbios, fast ändå tvärtom.

Jag spann vidare på förslaget och kom fram till romantisk bakgrundsmusik och burritos.

- "Det går inte att vara romantisk och äta burritos... samtidigt!"

Trots detta hamnade vi (och med vi menar jag förstås ett annat geni) i att ett möjligt kreativt projekt vore en musik och matcirkus.

Tror inte att jag var den enda med lågt blodsocker klockan 15.34

Nåja.

Tänkte även ge en kort sammanfattning av Valborgsfirandet á la inland:

Grillning och....

Hittade också en bild på mig själv med nya glasögonen (för alla er som legat vakna av nyfikenhet)

TADAAAA!!!!

Vilket jävla snille!!

Jag... tagen på bar gärning med att överdosera Lypsyl. 

Men jag har inget problem.

Jag kan sluta när jag vill.

Heders!

Om utomjordingarna ser oss

Mördardag på jobbet.

Men det gör ingenting för det är fredag.

ALLT känns lättare på en fredag.

Har bara sovit dryga fyra timmar, men vad gör väl det? Det är ju fredag.

Fick inte gjort hälften av vad jag räknat med, men vad gör väl det? Det är ju fredag.

Tappade mobilen i marken och repade skärmen, men vad gör väl det? Det var ju inte min mobiltelefon! :)

Åkte in till staaan (Skellefteå.... man säger så här) och hade med mig stora "2do-listan".

Bor man 8 mil bort är en sådan viktig.

Hämtade ut mina nya brillor!

Inte för att man är "märkes-bög".. men ja... det är Prada.

Tänkte lägga ut en bild där glasögonen sitter på själva huvudet, men jag ser för tääskig ut så jag hoppar.

Klippte även luggen.

Ibland står man inför små vägskäl i livet som för de flesta inte utgör ett problem.

Frågan: Lugg eller inte lugg, är däremot ett beslut som tagit mig dryga tre månader att fatta.

Lite olika detdär.

I morgon är det Valborgsmässoafton.

Hjärntvättad av alla dessa fåniga ritualer som en helgdag innebär, frågar jag därför alla kring fikabordet var närmsta majbrasa kommer finnas i morgon.

Varför då?

Har jag tänkt att gå dit?

- NEJ!

Vad är så speciellt med en helt vanlig jävla brasa? Annat än att den är i jätteformat?

Eld gör man upp av två anledningar:

1. Värme

2. Grilla korv

Majbrasan alstrar förvisso värme. Faktum är att det är så satans varmt att man ändå inte kan beskåda  den från ett vettigt avstånd.

Detta utesluter alltså per automatik anledning nummer två. Förutsatt att du inte har en 35 meter lång grillpinne.

Varje gång jag försöker placera en ritual eller ett beteende på "idiot-skalan" så brukar jag tänka:

Om utomjordingar bevakar oss från yttre rymden... hur skulle de uppfatta det som pågår just nu?

Och ja, bilden av hur en drös med människor står samlade kring en jättestor brasa och ba glor, behöver jag väl knappast måla upp för er?

Undra just hur de väljer att sammanfatta observationerna i sitt meddelande till moderskeppet?

What's in a name...

"..that which we call a rose. A rose by any other name would smell as sweet."

- Shakespeare (för den obildade)

Malin och Joel ska gifta sig och debatten kring vilket efternamn de ska ta pågår för fullt.

Fyrkantig som man är finns det, enligt mig, två eller möjligtvis tre alternativ:

1. Han tar hennes efternamn (vilket är modernt och jämställt),
2. Hon tar hans efternamn (vilket är klassiskt och traditionellt)
3. ELLER så tar de ett släktnamn i rakt nedstigande led (vilket är mer ovanligt... men inte att förkasta).

De är mer inne på alternativ nummer fyra; Ett helt EGET namn.
Ett hitte-på namn...!

Jag kände genast att jag sålt mig själv alldeles för billigt som tog Östlund ba rakt av!

Flera förslag lades fram:

• Herr och fru Jämställd
• Herr och fru Superhjälte
• Herr och fru Slasktratt (bara för att anspela på den nya enhet vi nu alla tillhör på kommunen)
• Herr och fru Bitar...(mitt förslag) Tyckte att Malin och Joel-Bitar klingar bra och bekant. 

Sofie uttryckte en önskan om att i framtiden kanske anta efternamnet "Turkotte". Sofie... Turkotte!
 Blev själv lite sugen på det efternamnet faktiskt.
Det sätter liksom tonen för hur man vill bli uppfattad av sin omgivning.

Efter en lång och utdragen diskussion, där några förslag övervägdes längre än andra, kom vi fram till:

Herr och Fru Bitar

Joel protesterade högljutt och bestämt.
Jag säger... sug på karamellen.
Håll dörren lite på glänt.

Man kan tycka att valet av efternamn inte spelar någon större roll.
Jag vill å det bestämdaste hävda motsatsen!

Anledningen till att man inte tagit sig längre i livet än så här beror med största sannolikhet på att jag vuxit upp som Ida Nilsson. Jag var dömd redan från början till ett liv som medel-svenne med 1.6 barn, radhus och Volvo.

Hur många Sångerskor, Skådespelerskor, VD:ar, Stadsministrar, Prinsessor och miljonärer känner ni till som heter Nilsson i efternamn? (Charlotte Nilsson räknas inte!)

Jag hade förmodligen haft större chans att komma upp mig i smeten om jag hetat något som  Gyllenhielm, Firestone eller Dior.

Tack för inget mamma!!!

En helt vanlig jävla onsdag

På allmänhetens (Maria Franzéns) begäran skall jag nu försöka summera en helt vanlig jävla onsdag i mitt liv.

Vaknade med nackspärr. Typ. Nu vet jag varför man INTE ska köpa kuddar på IKEA för 5 kronor styck och tycka att man gjort en bra affär.

Passade på att få så mycket som möjligt uträttat under den första timmen på kontoret... efter det är det bara nedförsbacke. Jag borde egentligen bara få betalt för halvtid eftersom jag är totalt utbränd redan efter lunch.

Sitter och glor, med öppen mun... precis som en fågelholk mellan 12 och 16.45. Då går jag hem.

Eller JO, jag satt ju förresten med på Kommunstyrelsens sammanträde idag för att ta del av lite matnyttig information om bevarandet av vår litterära konstskatt i länet ZzzZZZzzz...

Med blickarna på mig från både kommunchef och kommunalråd försökte jag ändå se fokuserad ut.

Men ibland tror jag att Gud testar just MIG extra mycket. 

Ur den 132 årige presentatörens öron växte balar av gul-grått hårlurv. Den bruna manchester-kavajen var sölig och så utnött på armbågarna att man kunde skymta skrovlig gammal hud.

Tog en sväng förbi det lokala gymet här på kvällskvisten. Gick rakt förbi roddmaskiner, hantlar och löpband och tog sikte på solariesängarna istället. Är trött på att bli misstagen för en frukostkorv med blodbrist!!

Alla på kommunhuset har tydligen varit utomhus på påsklovet (vilket är totalt främmande för mig) varpå de nu har ett REJÄLT försprång på solbränne-fronten! Allrahelst vår käre miljöinspektör Stefan som lätt skulle kunna förväxlas med en chokladdoppad.... nånting...

Hursomhelst. När jag kommer ut från solariet stöter jag på ingen mindre än just Stefan och han är inte sen att håna mig för min lätt ljusrosa ton. 

Han undrar varför jag sitter och läser en tidning utanför omklädningsrummet och jag förklarar att jag väntar på Rickard som förmodligen har somnat på solbritsen.

Då påtalar han plötsligt att det är solariet till HÖGER man ska välja om man vill få sig en ordentlig dos av UV-strålning...... tystnad.

Han är påkommen. Han vet det. Jag vet det.

Historien om hur han suttit och pimplat på isen en liten stund och bara, helt ofrivilligt, träffats av solens strålar, börjar sakteliga luckras upp.

Han är en fejkbrännare.... precis som jag!!

"Snacka om multi fucking tasking"

Det är sjeukt skamligt.
Jag förstår att mina 6 följare har övergett mig.... (eller 5 om jag bortser från mig själv).
Den här bloggen är pinsamt ouppdaterad och bortglömd.

Jag tänker inte lova att det blir bättre framöver. Mest troligt blir det inte det.
Alla som nån gång lovat göra förändringar i sitt liv vet att de till 90 procent går åt skogen efter ett tag.
Visst, man köper nya träningskläder, en yogamatta och en matchande vattenflaska.
Besöker gymet flitigt i en vecka eller två, sen kommer skavsåret, det dåliga vädret och TV-programmet ivägen.

Nåja.

Igår bjöd i alla fall Norsjö på ett av sina fyra årliga tillställningar: Rock n' roll och Full House på hotellä som ett avslut på en fem timmar lång vårmarknad.
Man borde kanske stödja den lokala företagsamheten och göra en visit, men jag såg den genom bilrutan när vi blåste förbi i 70 knyck. Det fick räcka.

Festligheterna på kvällen var över förväntan. Hjärnhjälm och darrningar i morse var kvittot på det.
En powernap, fem koppar kaffe och smörgåstårta hjälpte något.

Nu sitter jag och chattar på facebook och bloggar samtidigt. Det är "multi fucking tasking" enligt Madde...

Jag är benägen att hålla med....

Cirkeln är sluten

En månad har gått sen jag sist tog mig tid att uppdatera allmänheten om mitt liv.

Att vara sambo har visat sig vara mer tidskrävande än jag vill minnas.

Nu tänkte jag i alla fall ägna ett par minuter åt att kort sammanfatta det gångna året. En liten Nyårskrönika om ni så vill.

Nyårsafton 2009:

Slog slag i saken och beslöt mig för att skippa allt vad coctailklänningar, nyårsraketer och trerätters middag heter och istället spendera kvällen iförd mjukisbyxor under en filt i soffan.

Fick familjen Nilsson/Svensson att nappa på den idén varpå vi valde att fira, eller snarare INTE fira tillsammans. Hade dock bestämt mig för att totalt HINKA i mig räkor med vitlökssås. Var inte sugen på något annat än just räkor dränkt i vitlökssås. Sagt och gjort.

Det var så jag fick reda på att jag gått och blivit allergisk mot skaldjur.

Däckade i soffan långt innan tolvslaget.

Nyårsafton 2010

Packar ihop de sista grejorna på Norra Ersmarksgatan. Är förkyld, trött och irriterad som få. Med största sannolikhet den längsta dagen i mitt liv!

Framme i Norsjö strax innan 22 på kvällen.

Tappar bort hunden bland alla kartonger.

Vill inte äta, bara dricka hostmedicin. Den hjälper inte.

Inser att vi missat tolvslaget när nyårsraketer börjar ljuda utanför.

Ser det som att det nu är fritt fram att gå och lägga sig.

Rickard propsar på att jag borde ta hostmedicin igen, den starka sorten.

Påpekar att jag är lite överkänslig mot morfin men får till svar att jag bara är sjåpig.

Hostan försvinner men blir åksjuk istället.

Tål fortfarande inte morfin tydligen........

Cirkeln är sluten......