ostigt!!!

Okej.... Jag erkänner att det förra inlägget var aningen cheezy. Jag skyller på amningshormonerna som är minst lika påtagliga och skenande som gravidhormonerna. Men sån här är jag nu och kommer förmodligen fortsätta att vara. Åtminstone ett par månader framöver men ganska troligt resten av livet. Känns olikt mig att inte vara sarkastisk, ironisk, cynisk och/eller pessimist. Känner därför att jag måste förtydliga att gravidbeskedet inte var som en creed låt. Förutom det stället i texten där sångaren uttrycker sin tvivel kring hruvida han är man nog för det som komma skall. För det ska ni veta.... Det är man ju knappast . Det finns ju såååå många sätt på vilka man kan ärra sitt barn för livet, och jag lär nog ta mig än ett par av dem. Faktum är att man enligt konstens alla regler är misslyckad som förälder långt innan barnet kommer. Word!

Den 20 Oktober

För ganska exakt ett år sedan satt jag på toalettstolen med en plaststicka i handen.
I kontrollrutan syntes ett tydligt +.

Det sägs ju att ingenting blir detsamma efter det och det stämmer till viss del.
Vetskapen att man är gravid gick liksom inte att processa.
Jag kände mig ju likadan. Såg likadan ut som dagen innan.
Enda skillnaden var att min nya vetskap innebar en massa förpliktelser.

Sekunden efter det att plaststickan talat om för mig att jag bär på ett liv i magen borde jag kastat snusdosan i soporna.
Borde jag ha rensat kylskåpet från opastöriserad ost och hällt energidrycken i vasken.

Det tog nästan en vecka innan jag förmådde mig själv att göra något av det.

De tre första månaderna var förstås en hormonell berg och dalbana och soffan har aldrig varit så välbesökt.
Men i övrigt mådde jag faktiskt bättre än någonsin!
Var aldrig förkyld och behövde inte äta så mycket som en järntablett.

Trots detta var jag inget fan.
Jag kunde ju inte röra mig lika snabbt som innan och gradvis blev det allt svårare att ta sig upp ur sängen utan hjälp på traven.

Det tog nog dryga 6 månader innan jag kunde börja uppskatta det som min kropp faktiskt presterade.
Efter flertalet ultraljud började jag även att längta efter att få se vad det var som rörde sig där inne....

Det kom att dröja 19 dagar efter utsatt tid innan det blev verklighet.
Innan Hon kom.
Min Lilly.....

Trodde aldrig att jag skulle säga det, tänka det, känna det....
Men det är det absolut häftigaste jag någonsin upplevt, men det är en annan historia.

Just ikväll känner jag mig nostalgisk när jag tänker tillbaka på de 12 månader som nu har passerat.
Hur livet bokstavligt talat kan förändras på tre minuter...

Well I just got the news today
seems like my life is gonna change
 I close my eyes, begin to pray
Then tears of joy stream down my face

with arms wide open
under the sunlight
welcome to this place
I'll show you everything

Skrattar bäst som skrattar sist

Idag är det 1 april.
Den enda dagen på året då man inte bara får lura sina nära och kära, det är dagen då du förväntas göra det.
Brukar i normala fall inte uppmärksamma detta på något sätt.
Oftast för att jag saknar fantasi inom detta område.
Men i morse, mitt under smörgåstuggandet, fick jag ett infall.
Facebook är ju, förutom ett så kallat socialt media, även en arena för sociala experiment.
Tänkte att jag borde skriva något i min statusuppdatering som eventuellt skulle kunna få någon av mina 80 "vänner" på facebook att höja lite på ögonbrynen av förvirring.
Valde den mer diskreta och mindre fantasikrävande handlingen att bara ändra min relationsstatus separerad.
Hade förväntat mig en kommentar eller två från någon avlägsen bekant.
Grov missbedömning från min sida.

I en sms-konversation med min mamma där jag gav mig tillkänna uttryckte hon följande:

"Jag var så förbannad att du la ut det där (på FB)
/../Var till och med arg på Eve när jag pratade med henne
Tänkte att hur i h-vete kan ni separera nu när du är gravid och allt.
Hann tänka långt... var du skulle bo... vad som hänt och att du nu skulle bli ensamstående mor".

Helt legitima funderingar måste jag medge.
Men sen kommer dråpslaget:

"Vi trodde på dina hormoner.." (orsaken till uppbrottet)

Va?
Varför är hon så snabb att anta att JAG ens ligger bakom separationen?
Övervägde hon inte ens möjligheten att Rickard innerst inne kanske bara är en såndär... ja..
typ.. jättehemsk människa som lämnar ett tåg av gravida fruar efter sig.

Sen följde många sms av hårda ord.

Inte ens Emma (som också hann uppmärksamma min statusuppdatering) tyckte det var roligt.
Skratten dog ganska snabbt när jag insåg att allmänheten tydligen inte var road.
Med andra ord O-road!

Hur någon kan tro att jag NÅGONSIN skulle lämna denna bit av ångande mans-kött är helt OBEGRIPLIGT!

Titta på ögongodiset!!