ostigt!!!

Okej.... Jag erkänner att det förra inlägget var aningen cheezy. Jag skyller på amningshormonerna som är minst lika påtagliga och skenande som gravidhormonerna. Men sån här är jag nu och kommer förmodligen fortsätta att vara. Åtminstone ett par månader framöver men ganska troligt resten av livet. Känns olikt mig att inte vara sarkastisk, ironisk, cynisk och/eller pessimist. Känner därför att jag måste förtydliga att gravidbeskedet inte var som en creed låt. Förutom det stället i texten där sångaren uttrycker sin tvivel kring hruvida han är man nog för det som komma skall. För det ska ni veta.... Det är man ju knappast . Det finns ju såååå många sätt på vilka man kan ärra sitt barn för livet, och jag lär nog ta mig än ett par av dem. Faktum är att man enligt konstens alla regler är misslyckad som förälder långt innan barnet kommer. Word!

Den 20 Oktober

För ganska exakt ett år sedan satt jag på toalettstolen med en plaststicka i handen.
I kontrollrutan syntes ett tydligt +.

Det sägs ju att ingenting blir detsamma efter det och det stämmer till viss del.
Vetskapen att man är gravid gick liksom inte att processa.
Jag kände mig ju likadan. Såg likadan ut som dagen innan.
Enda skillnaden var att min nya vetskap innebar en massa förpliktelser.

Sekunden efter det att plaststickan talat om för mig att jag bär på ett liv i magen borde jag kastat snusdosan i soporna.
Borde jag ha rensat kylskåpet från opastöriserad ost och hällt energidrycken i vasken.

Det tog nästan en vecka innan jag förmådde mig själv att göra något av det.

De tre första månaderna var förstås en hormonell berg och dalbana och soffan har aldrig varit så välbesökt.
Men i övrigt mådde jag faktiskt bättre än någonsin!
Var aldrig förkyld och behövde inte äta så mycket som en järntablett.

Trots detta var jag inget fan.
Jag kunde ju inte röra mig lika snabbt som innan och gradvis blev det allt svårare att ta sig upp ur sängen utan hjälp på traven.

Det tog nog dryga 6 månader innan jag kunde börja uppskatta det som min kropp faktiskt presterade.
Efter flertalet ultraljud började jag även att längta efter att få se vad det var som rörde sig där inne....

Det kom att dröja 19 dagar efter utsatt tid innan det blev verklighet.
Innan Hon kom.
Min Lilly.....

Trodde aldrig att jag skulle säga det, tänka det, känna det....
Men det är det absolut häftigaste jag någonsin upplevt, men det är en annan historia.

Just ikväll känner jag mig nostalgisk när jag tänker tillbaka på de 12 månader som nu har passerat.
Hur livet bokstavligt talat kan förändras på tre minuter...

Well I just got the news today
seems like my life is gonna change
 I close my eyes, begin to pray
Then tears of joy stream down my face

with arms wide open
under the sunlight
welcome to this place
I'll show you everything