Varför ett CV när man har en livmoder?

Just hemkommen efter en heldag i jämställdhetens tecken.

Min nya Idol heter Gertrud Åström, fastän jag gärna kallar henne för Gudrun i olika sammanhang.

Utan fusklapp kan hon rabbla årtal då olika politiska reformer gick igenom, paragrafstycken och rena citat.

Jag som knappt minns vad jag gjorde i förrgår är såklart utom mig av beundran!

Hon är en rockstjärna i ny tappning!

Kvinnor tjänar i snitt 8% mindre än män.

Låter kanske inte som något att bråka över?

Men i rena pengar handlar det om MINST TRE MILJONER KRONOR under ett yrkesverksamt liv.

För den summan kan man köpa 6 hyfsat flotta villor i Norsjö.

Men förutom att det då rent teoretiskt är billigare att anställa en kvinna så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till vid rekryteringstillfället: Kvinnor kan föda barn!

Gertrud höll upp ett utdrag av den demografiska kurvan för Norsjö kommun och pekade på ett stort glapp under kategorin kvinnor i åldrarna 20-35 år, dvs. den ålder då flest kvinnor skaffar alla barn!

Intressant!

Det mest strategiska är alltså att rekrytera unga kvinnor i fertil ålder och erbjuda dem fast jobb snabbt som tusan så att de kan börja producera ungar.

Såg mig omkring i salen och upptäckte att vi endast var tre som ansågs tillhöra den kategorin.

Jag log och kände mig som en guldkalv.

Där satt jag, med möjligtvis hela Norsjös framtid i min livmoder.

Kände att detta absolut kommer användas i nästa lönesamtal.

Om jag inte får bättre arbetsvillkor tar jag min livmoder och går!

Kände att min strävan att späka på CV:t med en massa arbetslivserfarenhet sjönk drastiskt.

Det enda jag behöver skriva i min ansökan är att jag är en fertil kvinna mellan 20-35 och att jag kan tänka mig att föda 2.3 barn (vilket tydligen är idealet för Sveriges fortsatta befolkningsutveckling) i deras kommun, mot att jag får en tokhög lön.

Jag sitter bokstavligen och ruvar på tusentals(?) små guldägg!!!

Borta är inte ens bra nu för tiden....

I tisdags morse bar det av mot den kungliga hufvudstaden.

Trots att veckan dessförinnan hade varit både blåsig och kall stod jag och frös ute på parkeringen, iklädd shorts när Malin kom och hämtade upp mig.

Hade hört att det var varmt i söder och klädde mig därefter.

Det var dock INTE varmt i Stockholm!

När det blev dags att checka in bagaget på Skellefteå flygplats blev Malin lite fundersam.

Man kan inte bära med sig vad som helst ombord va?

Mannen bakom disken undrade vad detta "vad som helst" kunde vara.

- Åkerbärssylt, en västerbottensost och torkat renkött.

Mannen såg fundersam ut.

- Vi kan inte leva utan vår ost och torkat renkött, gav jag som svar på hans funderingar.

Osten och det torkade köttet fick vi bära med oss men  åkerbärssylten fick vi allt lov att checka in. Bäst att ta det säkra före det osäkra, vem vet vilken biologisk krigsföring som kan ta sin början i en liten syltburk.

Med hjälp av ännu en helt fantastisk applikation i Malins smartphone kunde vi enkelt navigera oss till hotellet, som förvisso låg mitt i stan.

 

Man kan ta tjejerna ur Norrland, men inte Norrland ur tjejerna

Efter att ha packat in Petters present i minibaren tog vi en promenad runt stan, fortfarande iförd shorts då jag glömt långbyxorna hemma. 

Att "packa lätt" är alltså inte att rekommendera!

kl 17 började utställningen på Beckmans, och trots att vi haft flera timmar till vårt förfogande var vi ändå sena.

Hoppade därför in i en taxi som stod alldeles utanför och väntade.

Men inte på oss uppenbarligen eftersom chauffören bad oss ta en annan taxi istället!!

Tydligen ansåg han inte att sträckan var tillräckligt lång för att han skulle göra sig mödan att trycka på gaspedalen.

Jag sa inte ett ord utan klev helt sonika ut ur bilen och började gå.

Lite mesigt kan man tycka.

Men jag vill ändå poängtera att jag suckade ljudligt när jag klev ur, samt att jag smällde igen bildörren extra hårt. 

Passiv aggressivitet kallas det.

Jag tror att budskapet gick fram i alla fall.

Kom fram till utställningen ett par minuter efter 17.

Kände oss vilsna och aningen malplacerade bland alla estetiska människor.

Hur klär man sig när man ska på vernissage?

Kan fortfarande inte ge svar på det, men rött läppstift och tjocka, markerade ögonbryn var ett genomgående tema som jag önskat att vi haft kännedom om innan.

Hittade så småningom Petter.

Han stod kanske inte EXAKT såhär när vi hittade honom.... men nästan...

Trots att vi följde honom på nära håll under hans fyra veckor i Norsjö var det ändå helt fantastiskt att få se det slutgiltiga resultatet.

Det kom no å bli nåt av den där pojken!

Dagen därpå fick vi en guidad vip-tur runt själva skolan och fick ta del av arbetet bakom kulisserna.

Inte riktigt så glamouröst som man skulle kunna tro....

Vill inte skicka fel budskap till alla ungdomar där ute som fortfarande är tveksamma till högskolestudier. Riktigt så HÄR kul har man INTE! 

Men öl och skräpmat kanske är en förutsättning för kreativitet?

Undra hur många öl som krävdes för att komma fram till det här?

Efter lunchen och den guidade turen var det så dags att bege sig hem mot norrland igen. Men det kändes inte sorgligt på något sätt.

"Borta bra men hemma bäst" är förvisso sant, men just den här gången kände jag inte ens att borta var bra.

26 spänn för en halvliters cola, armbågar i ryggen när man står på fel sida i rulltrappan, otrevliga expediter och taxichaufförer som nekar en kund är bara några exempel på varför Stockholm och jag inte kommer överens.

Jag trodde att skjutsa människor mot betalning liksom var själva konceptet med Taxi??

Stockholm duger just så pass att semestra i längre....Tvi!

Nä, det känns med andra ord bra att få lite distans till det hela.

Ser dock fram emot min och Rickards roadtrip dit nästa vecka.

Ses på torsdag stockholm!

The best of vecka tjugi,... del... två?

Är trött, grinig och rufsig i håret.

Suktar efter choklad.

Eller vadsomhelst i pitabröd egentligen.

Kvinnliga läsare fattar vad det är frågan om.

Tänker trots att det bär mig emot (är nämligen fysiskt och psykiskt oduglig ca 5-6 dagar framöver) ändå summera the highlights av denna vecka så långt.

Måndagen började som måndagar gör oftast.

Som piss på moset regnade det dessutom...

Men lika otippat som att Erik Saade skulle komma bland topp tre i ESC, fick jag en bröllopsinbjudan. Ba sådär!

Gjorde glädjedans och segertecken (fråga mig inte om varför.... att göra segertecken är ju sååå 1993)

Idag hade jag inget annat val än att inhandla lunch på Konsum (kocken hade egna lunchplaner).

Hungrig, stressad och irriterad som man var, hade någon högre makt bestämt sig för att testa mitt tålamod ytterligare.

Ulla bakom kassan och en gråhårig tant, inte mer än en tvärhand hög, framför mig i kön gav mig dåliga vibbar.

Mycket riktig.

Tanten skulle betala med kort.

Hon skulle dessutom göra ett kontantuttag.

Så långt, helt ok.

Problemet var bara att detta kommer hon på EFTER det att betalningen var genomförd.

Måste alltså börja om från början.

Hon drar kortet en gång.

Hon drar kortet två gånger.

Sakta går det.

Hon drar kortet tre gånger.

Förstår inte vad hon gör för fel.

Drar kortet fyra gånger.

Nu börjar t.o.m. Ulla (känd för att vara den långsammaste människan i Västerbotten) att reagera.

Hon ber tanten dra kortet aningen snabbare.

Tanten drar kortet.... aningen snabbare.

Upprepar, knappt hörbart för det mänskliga örat, att hon ska dra kortet snabbare.

Tanten drar kortet igen.

Nu börjar Stig-Lennart, som med händerna fulla med korvbröd och två burkar bullens, att reagera.

"Du köm ju å ha nött opp korte innan de hä jer över"

Tanten reagerar inte.

Jag kväver ett gapskratt i armvecket.

Ulla uppmanar henne att dra kortet, nu för SJUNDE gången.

Tanten drar kortet och det fungerar.

EUREKA!!

Funderade kring detta runt lunchbordet.

Tanter borde förbjudas använda betalkort.

Tanter borde även förbjudas att använda kontanter.

Envisas man med att ljudligt räkna småpengarna i handflatan, i myntfacket eller på rullbandet har man förbrukat sin rätt anser jag.

Best of vecka arton, nitton och tjugi

Moi moi mukkulat! 

När det är nyhetstorka på redaktionen brukar man fylla ut tidningen genom att lista antingen de dyraste villorna i ditt område eller vilka chefer som tjänar bäst i din kommun.

När det är nyhetstorka i livet brukar jag fylla ut min blogg med värdelöst filosoferande.

Det slipper ni idag.

Istället bjuder jag på en s.k "best of..." där jag med bilder och text återger brottsstycken ur mitt fantastiska liv.

Vecka arton 

avslutades med festligheter i kronans gårdslokal.

Självaste teknikchefen hade bjudit in samtlig personal med epost att äta hemlagad indisk mat.

Ett ypperligt tillfälle att lära känna sina kollegor under avslappnade och icke formella omständigheter.

Trodde vi.

När så den formella inbjudan kom var hela kvällen planerad till punkt och pricka.

Minglet var schemalagt till 18.15 då förrätten skulle serveras.

Trodde även att det mest ångestfyllda momentet för kvällen skulle vara bordsplaceringen, men när jag sedan fick syn på sånghäftena ville jag fejka en stroke, ringa ambulansen och be den släppa av mig i kurvan.

Men med mental kraft lyckades jag sätta eld på fanskapet...

Dessvärre lyckades Sune stoppa branden genom att dränka den i öl....

Vecka nitton

Inleddes med en resa till Lycksele och djurparken.

Fick klappa en älg om jag ville, men avstod.

Veckan fortsatte med en resa till Umeå där ett besök med den kände författarens familj stod på agendan och avslutades med en konferens i Arvidsjaur.

Är det de här som kallas oceanview?

 

 

Vecka tjugi

Spenderade hela 50 minuter i pingstkyrkans cafeteria för att ta del av vad man kallade för "En föreställning för eftertanke"  då folkdanslaget med dans och teater illustrerade innebörden av ett gott värdskap.

En liten gumma bakom en keybord, två russin med fiol och en fossil med dragspel.

Kan det bli annat än succé!?

Det går inte att vara romantisk och äta burritos samtidigt

Bara att konstatera: Jag är förkyld!

Tror också att jag fått den manliga varianten, för jag känner ett starkt behov av att beklaga mig.

Skulle helst av allt vilja krypa ihop till en liten, snorig boll å ba va ifred!!

Förutom när jag är hungrig, törstig, frusen eller bara allmänt lat.

Då vill jag ha uppassning!

Trots denna misär klev jag minsann upp i ottan och åkte på konferens i Lycksele. 

Höll på att köra av vägen två gånger.

När jag blir förkyld försvinner nämligen min förmåga att göra mer än en sak samtidigt.

Kan alltså INTE sätta på sätesvärmaren och ratta samtidigt.

Eller titta till höger utan att bilen följer med.

Dagen var drygt 6 timmar för lång.

Men på plus sidan kan nämnas att jag trots allt blev både inspirerad och fascinerad. 

... och mätt! 

Fick också testa min kreativa förmåga.

Eftermiddagen ägnades åt projektidé verkstad där vi, indelade i grupper, tillsammans fick i uppdrag att kläcka nya idéer till framtida projekt utifrån vissa teman.

I vår grupp utgick vi ifrån ledorden; regional samverkan, demografiska utmaningar, mat och musik.

Än så länge lovande.

De kreativa tankarna sprudlade åt alla håll.

Någon nämnde matlagning och musik i symbios, fast ändå tvärtom.

Jag spann vidare på förslaget och kom fram till romantisk bakgrundsmusik och burritos.

- "Det går inte att vara romantisk och äta burritos... samtidigt!"

Trots detta hamnade vi (och med vi menar jag förstås ett annat geni) i att ett möjligt kreativt projekt vore en musik och matcirkus.

Tror inte att jag var den enda med lågt blodsocker klockan 15.34

Nåja.

Tänkte även ge en kort sammanfattning av Valborgsfirandet á la inland:

Grillning och....

Hittade också en bild på mig själv med nya glasögonen (för alla er som legat vakna av nyfikenhet)

TADAAAA!!!!

Vilket jävla snille!!

Jag... tagen på bar gärning med att överdosera Lypsyl. 

Men jag har inget problem.

Jag kan sluta när jag vill.

Heders!