Skrattar bäst som skrattar sist

Idag är det 1 april.
Den enda dagen på året då man inte bara får lura sina nära och kära, det är dagen då du förväntas göra det.
Brukar i normala fall inte uppmärksamma detta på något sätt.
Oftast för att jag saknar fantasi inom detta område.
Men i morse, mitt under smörgåstuggandet, fick jag ett infall.
Facebook är ju, förutom ett så kallat socialt media, även en arena för sociala experiment.
Tänkte att jag borde skriva något i min statusuppdatering som eventuellt skulle kunna få någon av mina 80 "vänner" på facebook att höja lite på ögonbrynen av förvirring.
Valde den mer diskreta och mindre fantasikrävande handlingen att bara ändra min relationsstatus separerad.
Hade förväntat mig en kommentar eller två från någon avlägsen bekant.
Grov missbedömning från min sida.

I en sms-konversation med min mamma där jag gav mig tillkänna uttryckte hon följande:

"Jag var så förbannad att du la ut det där (på FB)
/../Var till och med arg på Eve när jag pratade med henne
Tänkte att hur i h-vete kan ni separera nu när du är gravid och allt.
Hann tänka långt... var du skulle bo... vad som hänt och att du nu skulle bli ensamstående mor".

Helt legitima funderingar måste jag medge.
Men sen kommer dråpslaget:

"Vi trodde på dina hormoner.." (orsaken till uppbrottet)

Va?
Varför är hon så snabb att anta att JAG ens ligger bakom separationen?
Övervägde hon inte ens möjligheten att Rickard innerst inne kanske bara är en såndär... ja..
typ.. jättehemsk människa som lämnar ett tåg av gravida fruar efter sig.

Sen följde många sms av hårda ord.

Inte ens Emma (som också hann uppmärksamma min statusuppdatering) tyckte det var roligt.
Skratten dog ganska snabbt när jag insåg att allmänheten tydligen inte var road.
Med andra ord O-road!

Hur någon kan tro att jag NÅGONSIN skulle lämna denna bit av ångande mans-kött är helt OBEGRIPLIGT!

Titta på ögongodiset!!