En helt vanlig måndag....

Igår såg jag något jag inte sett på väldigt länge.... ett starkt ljus från himlen! Solsken tror jag att det heter.....

Efter jobbet snörde jag in väskorna i bilen, trampade gasen i botten och blåste i MINST 80 km/h längs E4an (har ju fortfarande prövotid, tror jag, så det kändes onödigt att överdriva).

Sladdade upp på gårdsplanen, sprang upp för trapporna, grävde i väskan efter husnycklarna som naturligtvis låg i jackfickan hela tiden, snubblade över hunden i hallen, krängde av mig ytterskorna, råkade trampa på hunden igen, ilade in på toaletten och stoppade plattången i eluttaget.

In i sovrummet, bytte kläder, in på toaletten, brände mig på plattången, hittade inte sminkväskan, försökte släta ut den stora hårbucklan på huvudet efter en lång dag i hästsvans.

Tittade på klockan, fick panik, på med rouge, skippade ögonskuggan, kletade på lite mascara, tittade på klockan igen, ännu mer panik! Drog på mig skorna, tog jackan på vägen ut, svingade mig ner för trapporna, glömde mobiltelefonen, jättekliv upp för trapporna igen. HUNGRIG! Roffade åt mig en paprika ur kylen, kastade mig in i bilen, körde alldeles för fort mot korsningen, tvärnit. Rattade med ena handen och knaprade paprika med den andra.

Stannade utanför Matilda, grävde efter mobilen i väskan, den låg på golvet, skickade sms till Matilda att komma ut, väntade. Åt det sista av paprikan och slängde skruttet genom rutan. Kladdade på lite läppstift med hjälp av backspegeln, tog bort det med baksidan av handen igen. FORTFARANDE HUNGRIG!!!

Matilda kom ut, uppenbart stressad och hungrig hon också. Körde på ettans växel alldeles för länge. Skrek åt långsamma fotgängare. Körde vårdslöst över farthinder, uppträdde förvirrat, svettiga armhålor.

Väl framme på Droskan kunde jag äntligen andas ut..... tills dess att vi blev varse om vad kvällen skulle innebära. Att vi MÖJLIGEN skulle hamna i deras reklamfilm visste jag redan, men när Anna Lena gick igenom kvällens upplägg kom paniken smygandes igen.

Uppsökte toaletten, letade reda på ett läppglans, gjorde inte saken mycket bättre, såg shleten ut. Uppmanades att besöka baren, sökte efter kameran med blicken, försökte se naturligt avslappnad ut, stel som en pinne!

Ställde oss i matkön, förvirrad av alla små skålar, ville inte göra bort mig med att lasta på för mycket, gjorde det ändå.... JÄTTEHUNGRIG! Försökte dricka mig mätt på cola.

OBS! Armbågar på bordet sker på egen risk!

ÄNTLIGEN käk, rå tonfisk på tokhett stenblock, åt för fort och brände mig på tungan.....

Uppmanades att besöka baren igen, den här gången skulle vi följa kameramannens anvisningar. Ville inte gå samtidigt som de andra, i mina höga stövlar såg jag ut som en jätte i lilleputteland. Fick lov att gå samtidigt i alla fall. När jag äntligen intagit min naturligt avslappnade pose vid bardisken var kameran redan av.

Gick tillbaka till bordet, alla mätta och belåtna... utom jag. Fick Matildas rester. GOTT i kvadrat! Mindre nöjd med min insats som statist, mer nöjd med käket....

Ålder är bara ett nummer på ett papper...

Så var då den magiska gränsen nådd.... Rickard har fyllt 30 år!

Ålder är bara ett nummer på ett papper, sägs det, och vem bättre än Rickard "babyface" Östlund kan bevisa det? Men ändå!

Det kan liknas vid mitt senaste skoinköp. Jag behövde nya joggingskor och beslöt mig för att rådfråga en utav expediterna på Stadium. Efter att ha bestämt mig för ett par adidas supernova var det så dags att prova ut storleken. Har. storlek 38, för det mesta.... hittar jag ett par snygga skor i storlek 37 kan jag leva med några veckor av blödande skoskav. Det är med andra ord fullt möjligt att gå ner i storlek, det är till och med att föredra oftast. Men att gå UPP en storlek är för mig helt otänkbart!

Men så visade det sig att just denna typ av joggingsko var aningen smalare i modellen än dess föregångare varpå försäljaren föreslog att jag skulle köpa ett par i storlek 39. TRETTIONIO!!!!

Kom inte på fråga.

Och nu har jag alltså en sambo som inte längre faller under kategorin 20+. Den magiska gränsen är nådd även där.... Om han dör när han är 60 *peppar peppar* innebär det, rent tekniskt, att han nu har nått medelåldern.

Även Madde och Johan hade detta i åtanke när de skulle till att köpa födelsedagspresent....

Paketet innehöll inget mindre än allt han möjligtvis kan komma att behöva som 30 åring, dvs läsglasögon, krämer som ska förhindra rynkor och håravfall samt en påse Bridgeblandning.

Rickard skrattade av glädje.....jag av ångest....

I de lugnaste vatten.....

Såhär dryga 6 veckor innan bröllopet väcks såklart många tankar..

Hittills har de mest kretsat kring hår, smink, kläder och flygrädsla. Men den viktigaste frågan av alla måste ju ändå vara -"vem är det jag ska gifta mig med.... egentligen?"

Har under våra sju år tillsammans givetvis hunnit samla på mig en hel del information. Enligt hans f.d. dagmamma var han "besvärlig"...... (lång paus)

Han rymde ofta och lyckades övertala sina kamrater att göra detsamma. Men till skillnad från andra barn i hans ålder var hans äventyr välplanerade och på fullaste allvar. Inte hade han en tanke på att återvända heller. I grusgropen kunde de leva gott på den mat de smusslat med sig i sina ryggsäckar, tyckte han. När så de övriga tog sitt förnuft tillfånga och ville gå tillbaka kastade han besticken ned för klippblocken i vredesmod.

Skäll fick han alltid såklart; men det hindrade honom inte från att upprepa proceduren gång på gång.

Jag hade kunnat avskriva detta som ett oskyldigt pojkstreck, men jag har alltid haft en känsla av att den sockersöta lilla killen i röda manchesterbyxor och hängslen som porträtteras i alla familjealbum hade en mörkare sida...... och mycket riktigt.... 

I fredags när vi lagt oss och månljuset dansade på fönsterbläcket lyckades jag tränga igenom hans oskuldsfulla skal.... 

Förutom att ha bundit fast sin treåriga lillasyster på en trehjuling för att sedan förtöja den bakom familjens Schäfer har han även stulit såpbubblor, tuggummi och.... rostbiff!

Kunde inte sova på hela natten. Tänk om denna rebelliska sida är genetisk? Kommer även jag att tvingas åka runt och leta efter mina barn som rymt från skolavslutningar, hälsoundersökningar och dagmammor? Kommer även jag att skamset tvingas återlämna stulna charkuterier från den lokala ICA butiken? Och kommer även jag att få ett telefonsamtal från skolans rektor efter att min son slagit ner någon i parallellklassen med en träsko?

 Har jag tur hoppar den över en generation..... Mina hypotetiska barnbarn är ju faktiskt mina hypotetiska barns problem. Eller hur?

Nedräkningen har börjat...

För sex veckor sen på söndag var det den 11e juli och mammas födelsedag. Dagen inleddes därför med tjej-brunch på Plaza följt av en tur till Vännäsdagarna. Det var värmebölja så en mysig fikapaus i skuggan på Maria och Antons gård var mycket välkommet. Tre timmar senare hade vi fått nog. Utbudet var detsamma som för 18 år sen och "the romper stompers" eller "burnin heels" (eller vad de nu heter) hade inte avancerat sin rutin märkbart från tidigare år. 

Det blev middag på balkongen av dagens enda marknadsfynd: kött och bröd.

Jag minns detta eftersom det lika gärna kunde varit igår. Sex veckor går fort.......

Därför får jag ett lätt tryck över bröstet när jag inser vi på söndag om exakt sex veckor sitter på en Boeing 747 på väg mot Miami.

Men efter otaliga veckor av total förnekelse har jag äntligen fått upp ångan igen och börjat ta tag i bröllopsbestyren.

Jag har:

• Köpt klänning till bröllopsafton (befintlig brudklänning ej festvänlig i 30 graders värme)
• Köpt skor (som jag förvisso inte kommer att använda... över huvudtaget)
• Köpt tiara och örhängen (möjligtvis i onödan... igen..)
• Blivit prov- mejkad och inhandlat smink därefter (ska man vara fin får plånboken lida pin!)
• Valt dessert till bröllopsfesten (expertpanelen var enig och MIN vann!)

Aningen prålig för min smak... knappt märkbar enligt Madde

Svenskproducerat är väl bra ur miljösynpunkt..... eller?

Solarium ett måste!!

Gör sig bättre på kroppen än på sängen... ser jag nu.

Men än finns mycket kvar att göra, så efter påtryckningar från våra partymasters har vi nu bokat in ett bröllopsmöte ikväll. Efter det hoppas jag att en gedigen 2do lista kommer att vara utformad.

Har märkt att min förkärlek för just listor har börjat gnugga av sig på Rickard som var och varannan kväll ligger med det lilla blocket och pennan för att strukturera upp veckans göromål.

Visste att denna förkärlek, eller "listomani" som jag kallar den, var genetisk eftersom både jag och Matilda lider av den, men att den var smittsam??! I LIKE IT!

Skicka vidare

För ett antal år sen, tio för att vara mer exakt, kom en film ut med titeln "pay it forward" eller "skicka vidare" på svenska. Den handlar om en tolvårig pojke som får i uppdrag av sin lärare att försöka förbättra världen som en del av ett socialt experiment. Detta uppdrag består i att för varje god gärning någon utför gentemot honom, ska han i sin tur utföra en god gärning gentemot tre andra individer och på så sätt sprida godhet i världen.... 

En riktig näsduksrulle med andra ord.

Igår fick jag erfara att det faktiskt fungerar! Efter en låååång runda på stan kände jag att all pepsiläsk jag druckit under dagen hade passerat mitt system och ville UT! Och även fast jag är av den fasta åsikten att man inte ska behöva BETALA för att uträtta sina behov (särskilt som vi inte har några andra lagliga alternativ) såg jag ingen annan utväg än att gräva fram en femkrona längst ner i väskan och ställa mig i kö. 

Efter en stund hör jag hur vredet till en utav toaletterna vrids om och en ung man kliver ut. Men istället för att snabbt släppa taget om dörren med en demonstrativ "om jag har betalat ska du minsann också göra det"-mentalitet, stannar han upp och ser sig omkring.

- Är det någon här som behöver gå på toaletten? undrar han och trevar med blicken över folksamlingen utanför. Ingen ger sig tillkänna så jag kliver varsamt fram, förstummad av denna vänliga gest.

När jag var färdig beslöt jag mig för att följa hans exempel, öppnade dörren och såg mig omkring. Utanför stod många ivriga kandidater och det kändes gott ända in i själen att jag kunde bespara en äldre dam fem kronor som hon nu kan spendera på något roligare.

Kanske blev denna äldre dam lika glatt överraskad av min gest som jag blivit några minuter tidigare och därav bestämde sig för att hålla upp toalettdörren för nästa besökare? Kanske har jag nu startat en kedja av goda gärningar som i slutändan leder till en bättre värld? Tanken kittlar fint i magen.....

Dalai Lama släng dig i väggen!