Inlägg
Ännu en högtid med fåniga ritualer har passerat, dock obemärkt denna gång.
Jag slapp både snapsvisor, sill-lunch och nubbe (vi äter nämligen EXAKT samma sak vid varje högtid om ingen märkt det).
Jag undkom även dans kring midsommarstång och myggbitna smalben.
Däremot packade jag med mig den blommiga klänningen som jag bestämt mig för att lämna hemma, men även jag är rätt ny i min högtidsvägran.
Monkey see, monkey do.... helt enkelt.
Den sedvanliga grillmiddan är det enda jag inte ruckar på.
André stod plikttroget ute på altanen, böjd under ett paraply och grillade så att fönsterrutorna immade.
På lördagen sken solen igen, precis som jag föreställt mig att det skulle.
Efter att ha räknat ner dagarna i kalendern sedan i början av april var så dagen C kommen.
C som i Chicago frosseri!
Jag och Rebecca fullkomligt kastade oss in i bilen, tog farväl av makar, hundar och barn, vred om nyckeln i tändningslåset och satte plattan i botten.
Väl framme i Piteå fick vi en strukturerad genomgång av husvagnens alla funktioner med Rebeccas mamma som noggrann inspektör.
Bland annat ville hon försäkra sig om att vi kände till alla reglage och kunde stänga fönstren ordentligt med en s.k. "svepande rörelse".
Svetten lackade i pannan.
Kändes som ett IQ test som jag höll på att bomma.
När föräldrarna var utom synhåll kastade vi in packningen, släpade ut stolarna i solen, stoppade en iskall.. eller nja.. snarare halvljummen Pripps Blå i den behändiga dryckeshållaren i sidan och slängde upp fötterna på det lilla fotstödet (som även kunde förvandlas till ett serveringsbord enligt Gunnel).
Utan någon som helst tidsuppfattning kan jag inte ange några exakta klockslag, men någon gång under kvällen fick vi även besök av Sofie som var sugen på lite förtältshäng.
Förtältet låg kvar hemma i Umeå, men en väl tilltagen markis med tillhörande plastmatta dög gott och väl.
Trots två månader av bearbetning vek hon sig inte för grupptrycket.
(Om man nu kan kalla EN persons tjat för grupptryck?)
Hade till och med tvingat henne att "fist-bumpa" på att hon skulle följa på, enligt mig, årets största musikaliska händelse.
("Fist-bumpa" är detsamma som att "tumma", fast aningen coolare).
Men när det väl kom till kritan valde hon ändå att inte stå framme vid scenen och sjunga med till "inspiration" med mig.
Märkligt.
Sagt och gjort. Inte långt efter konsertens början stod jag mycket riktigt läääängst fram och trängdes bland medelålders strandraggare och svajade med händerna fram och tillbaka.
Letade febrilt efter någon i min egen ålder bland publiken, men det enda jag såg var gråa hjässor och gubbkepsar.
Sket i det.
När spelningen var över och folkmassan skingrat sig insåg vi var alla i vår egen målgrupp befunnit sig under tiden - i baren.
Det spelades reggaemusik av en DJ i rastafari-hatt.
Självklart taggade jag till!
Frågade lite smådrygt om han varit på Jamaica.
Det hade han tydligen.
Han ljög förstås.
Det såg jag.
Vi var några stycken som samlades runt högtalaren.
Tror att vi dansade men jag är inte riktigt säker.
Plötsligt sliter någon tag i mig och börjar snurra.
Som en drill-pinne kastar han mig runt i luften.
Hade möjligen varit roligt, om han kommit ihåg att ta emot mig ordentligt det vill säga.
Stukar foten.
Festen är över...
Blir omplåstrad av Röda korset och hemkörd i någon form av jourbil.
Gratis taxi är ju aldrig fel.
Söndagsmorgonen tillbringades ömsom i och bakom husvagnen, ömsom i skuggan med hörselkåpor.
Två saker slog mig:
1. Jag är minst 10 år för gammal för att spendera kvällen som jag gjorde
2. Jag är minst 20 år för UNG för att gilla Chicago
3. Och om punkt nr.2 stämmer, kanske det trots allt inte är särskilt coolt att digga Chicago?
4. Jag är definitivt minst 12 år för gammal för att slänga mig med ord som; "coolt" och "digga"
Trots att jag nu kommit till insikt om detta, kom den återigen långt efter instinkten.
