Instinkt före Insikt

Helt otippat satt jag kvar på jobbet långt efter alla andra hade gått.
Och med alla andra menar jag förstås Malin och Sofie.
Lampor släcktes och en obehaglig tystnad spred sig genom korridoren.
Klockan hade slagit 16.00...
Chefen satt fortfarande kvar.
Det var riskfyllt att stanna kvar, det visste jag.
Men jag måste dryga ut flexklockan för att kunna unna mig lite välbehövlig ledighet innan semestern.
Hörde hur det började röra på sig inne på Lasses kontor.
PANIK!
Åt helvete med flexklockan.
Jag tar kompledigt i stället!
Tog så stora kliv ner för trappen att jag nästan gick ner i spagat.
Men trots min iver hann jag ändå rycka med mig salladsskålen ur kylen, storlek större.
Malin hade beställt lunch från en cateringfirma som var känd för sina generösa portioner.
Men efter att sammanlagt femton personer festat loss på salladsskålen fanns ändå rester kvar att mätta ett mindre u-land.
Hade tänkt sleva över lite grann i en lunchlåda....
Så blev det inte.

När jag kom hem ställde satte jag mig bekvämt vid köksbordet, böjde mig över skålen och suckade djupt.
Tog ett stadigt grepp om salladssleven och började skotta.
Bara 13 portioner kvar nu.
Tror att Rickard får resten.
Fick lov att omorganisera hela kylskåpet, flytta hyllor och bruka våld för att skålen skulle få plats.
Kanske inte så genomtänkt, men jag är sällan rationell när det står mat på spel.
Instinkt går före Insikt.
Punkt.