ostigt!!!

Okej.... Jag erkänner att det förra inlägget var aningen cheezy. Jag skyller på amningshormonerna som är minst lika påtagliga och skenande som gravidhormonerna. Men sån här är jag nu och kommer förmodligen fortsätta att vara. Åtminstone ett par månader framöver men ganska troligt resten av livet. Känns olikt mig att inte vara sarkastisk, ironisk, cynisk och/eller pessimist. Känner därför att jag måste förtydliga att gravidbeskedet inte var som en creed låt. Förutom det stället i texten där sångaren uttrycker sin tvivel kring hruvida han är man nog för det som komma skall. För det ska ni veta.... Det är man ju knappast . Det finns ju såååå många sätt på vilka man kan ärra sitt barn för livet, och jag lär nog ta mig än ett par av dem. Faktum är att man enligt konstens alla regler är misslyckad som förälder långt innan barnet kommer. Word!