Älskar mig mest när jag fan inte förtjänar det alls!

Det här med att återuppta bloggning efter ett år är INTE som det här med att cykla.
Man glömmer VISST hur man gör.
Hade tänkt skriva om mina upplevelser av mitt allra första föräldramöte inför Lillys inskolning.
Om paranoian, skräcken och känslan av otillräcklighet inför det faktum att jag inom kort ska överlämna mitt barn till totala främlingar.
Om hur misstänksamheten mot de så kallade pedagogerna bara förstärktes när min syster pekade på bilden av en utav dem och utbrast:

- "HAH! Det är ju HON!, du vet...  hon jag berättade om som blev så där full på sparkfesten (en tillställning som anordnas på mindre orter vintertid) och började slicka på alla karlar!"

Men efter att frenetiskt ha försökt bryta mig in på blogspot med återställning av lösenord, verifieringskoder och massa annat trams har jag helt tappat mitt flow.....

Som vanligt kunde jag inte lugnt och sansat ta till mig instruktioner utan bankade istället hårt i bordet, svor, spottade och skrek.
Tror till och med att jag slet lite i mitt hår, bokstavligt talat, bara för att markera.

Som vanligt är det också lättare att helt tappa fattningen när någon (läs: Rickard) sitter bredvid.
Det är helt enkelt mer effektfullt att spela ut sitt fulla register om man har en åskådare.

När alla könsord och frustrations-skrik var över ger han mig en puss på pannan och säger: "jag älskar dig".

Helt oförtjänt.....