Den enda sanna glädjen

Förra helgen ringde Madde till mig kort efter att jag släppt av henne utanför porten.

Hon undrade om jag sett gubben i drivan.

Gubben i drivan? Undrar jag förstrött...

Tydligen hade en bil kört upp bakom mig just som jag var på väg att åka.

En äldre herre hade klivit ur från passagerarsidan och överrumplats av den höga plogkanten.

Mannen föll handlöst i drivan och hade problem att ta sig upp.

Madde, som blev vittne till hela, hade genast kastat sig på telefonen för att beskriva händelseloppet för mig.

En liknande historia bjöd min syster på för inte allt för länge sedan.

Likt det tidigare scenariot hade vi just skilts åt på stan.

På väg hem under viadukten möter hon en gammal man på väg ner för den hala gångbanan.

Mannen, klädd i söndagsrock och hatt, hinner inte parera när fötterna slinter och faller framstupa.

Den branta sluttningen ger fallet ytterligare accelerationskraft varpå mannen ifråga börjar rulla... flera varv.

Damen, även hon uppklädd för en dag på stan, står förskräckt och tittar på medan hennes make försvinner ner för den isbeklädda asfalten.

Så snart Matilda hunnit runt hörnet ringer hon till mig... 

Hon skrattar hysteriskt och beskriver händelseförloppet i detalj.

Trots att jag befinner mig inne på en affär, omringad av människor, kan jag inte hejda mig utan börjar skratta hejdlöst tills tårarna trillar.

Det finns en anledning till att de ringer till mig.

De VET hur mycket jag uppskattar sådana situationer.

Tyvärr är det sällan jag får bevittna dem själv....

Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. Den som påstår något annat har aldrig bevittnat en överklassgubbe förvandlas till en levande snöboll.

Appropå humor...

Fick en T-shirt av min käre man i helgen som skänkt glädje åt många av mina arbetskamrater.

vad är det han försöker säga??